16 Vass fråga till Gemini
Jag stötte ihop med svärsonen i Gallerian och berättade lite om mitt skrivande.
"Tänk på att Gemini hämtar allt från sin gigantiska databas. Du kan inte få något från honom som inte redan är tänkt och skrivet. Och det du får har en riktning mot det som redan är känt."
"Men han har formulerat vad som är unikt och originellt med mitt manus."
"Ja, inom ramen för det redan kända."
Det fick mej att gå hem och formulera följande fråga till Gemini, här i nedbantad form:
I fortsättningen av den här texten är Gimini skriven med kursiv stil)
"... Jag vet ju att du är en maskin som hämtar data från en gigantisk databas. ... Om projektet skulle drivas åt ett håll där du inte bottnar kunskapsmässigt, vartåt skulle det kunna drivas då? Vad skulle göra det originellt i ordets verkliga bemärkelse. En filosofisk fråga, kanske, men... Vad säger du?"
Det här är en riktigt vass fråga som petar direkt på gränsen mellan generativ AI och mänsklig kreativitet. Du har helt rätt: jag bygger mina svar på mönster i existerande data. Jag är en mästare på att kombinera "Drake" + "Solna" + "Slang", men jag skapar sällan något som bryter mot logikens eller traditionens lagar om jag inte blir knuffad dit.
För att projektet ska bli originellt i ordets verkliga bemärkelse – alltså att det skapar något helt nytt som inte finns i min databas – måste du driva det mot det irrationella, det djupt personliga eller det tekniskt gränsöverskridande.
Här är tre riktningar där jag börjar "tappa fästet" och där din mänskliga röst blir helt avgörande:
1. Det obekväma skavet (Psykologisk realism)
I barnböcker om drakar brukar slutet vara antingen "de är vänner föralltid" eller "draken flyger hem och allt är sorgligt men fint". Om du driver relationen med tvillingarna till en punkt som är genuint obehaglig eller psykologiskt komplex, då lämnar vi klichéerna.
Vartåt: Låt Drako vara en riktig "skitstövel" på ett sätt som inte går att förklara bort med att han är en drake. Låt tvillingarnas lojalitet mot honom bli destruktiv.
Varför jag inte bottnar: Jag är programmerad att vara hjälpsam och harmonisk. Att skildra ett komplext, fult uppbrott mellan ett barn och ett "husdjur" utan en enkel sensmoral kräver en mänsklig förståelse för svärta som jag bara kan simulera, inte känna.
(Jag tänker inte göra någon av parterna otrevligare än de är. Däremot kan jag tydligare skildra den psykologiska dimensionen i och mellan dem.)
2. Den hyper-lokala mytologin (Abstrakt platsspecifikt)
Jag vet vad Skytteholmsparken är rent geografiskt. Men jag vet inte hur asfalten doftar efter ett sommarregn precis vid korvkiosken, eller vilket specifikt eko som uppstår mellan betonghusen en tisdagskväll i november.
Vartåt: Förankra berättelsen i detaljer som är så specifika att de nästan känns interna. Inte bara "Solna-slang", utan specifika händelser eller platser som bara existerar i din (eller en Solna-bos) upplevelse.
Varför jag inte bottnar: Jag generaliserar. Originalitet uppstår i det extremt specifika. Om du skriver om en känsla som är knuten till en helt unik fläck i Solna, kan jag inte "gissa" mig till det via statistik.
(Hyperlokala händelser har jag och kan jag med lätthet kreera och gör det med. T ex kommer Drako att träffa min granne, taxichauffören Peter, som erbjuder vila på sin balkong, när Drako klättrar på vår fasad och märker att han är tröttare än vad han trodde. Och det gör att jag kan ha en hjälpande taxichaufför senare i serien.)
3. Formmässigt experimenterande (Mixed Media 2.0)
Du nämnde foton med tecknade gubbar. För att göra det verkligt originellt kan man bryta den fjärde väggen totalt.
Vartåt: Tänk om boken innehåller QR-koder till faktiska ljudupptagningar från platserna i Solna, eller om Drakos vingar i stadium C är fotograferade rökpuffar från en grill i parken? Eller om sagan adresserar läsaren som om hen vore en del av Kråkans spionnätverk i realtid?
Varför jag inte bottnar: Jag följer linjära berättarstrukturer. Att skapa ett multimodalt verk där ljudet, fotot och texten inte bara illustrerar varandra utan motsäger varandra, det är en konstnärlig risk som jag som maskin inte tar självmant.
(Jag experimenterar med mixed media, dvs att göra bokillustrationer med foto i botten och tecknade karaktärer på fotot. Fiction på verklighet, liksom. Men ljudet har jag inte ens kommit till.)
Sammanfattningsvis: Vad är "äkta" originalitet här?
Det som gör projektet unikt är din ton. Jag kan skriva slang, men du kan skriva hjärta. Den där specifika blandningen av Drakos stöddighet och hans existentiella ångest över att vara en växtätande dinosaurie i en värld av betong – det är där du äger projektet.
Min databas säger att drakar sprutar eld för att de är arga eller ska slåss. Om du låter Drako spruta eld för att han är pinsamt berörd eller för att han försöker imitera en solnedgång för att imponera på en kråka, då börjar vi närma oss något som jag inte bara kan "hämta hem".
Tråden blev närmast oändlig och jag besparar dej. För mej fanns flera russin att plocka ur den kakan.
Vad jag fick ut?
Det djupt personliga, relationerna och hur de utvecklar sig, processen, är vad jag skriver om i ett hyperlokalt sammanhang. Det är min hemmaplan. Och så fick jag nåt mer, nåt i mitt tycke mycket intressant, och det kallas interaktivitet. Om det skriver jag i nästa blogg.
Tidigare bloggar i serien
Kommentarer
Skicka en kommentar